När Ida vaknade så kände hon på sig att det var något speciellt som skiljde den morgonen mot de andra mornarna. Hon misstänkte att det var för att det hade snöat hela kvällen före, men när hon hade varit uppe på toa vid femtiden så hade det slutat. Långsamt öppnade hon ögonen och satte sig upp i sängen, hon gnuggade sig i ögonen och gäspade innan hon reste sig upp. Sakta gick hon fram till fönstret för att se hur mycket snö det hade kommit under natten, men det hon såg fick hennes hjärta att slå ett extra slag och hon rätade på ryggen. Precis utanför hennes sovrumsfönster fanns det tydliga fotavtryck, och det kunde inte ha varit någon där kvällen före eftersom de skulle ha blivit igensnöade ganska snabbt. Dessa spåren såg ut som om de hade blivit gjorda efter att det hade slutat snöa helt. Idas första tanke var att någon av hennes föräldrar hade gått utanför fönstret men sen kom hon på att hennes föräldrar inte var hemma, och de skulle inte komma hem förrän nästa dag.
Ida tog ännu ett steg närmre fönstret för att titta närmare på avtrycken och då såg hon märkena på fönstret, det såg ut som om någon hade stått och lutat ansiktet mot fönstret. Det gick en rysning genom Idas kropp och hon vände snabbt och gick ut ur rummet. För varje steg bort från rummet hon tog desto mer slappnade hon av, och när hon kom in i köket var hon säker på att det fanns en enkel förklaring till vad som hade hänt. Hon bredde vant en macka och hällde upp ett glas med juice och sen gick hon och satte sig vid köksbordet. Ida tog en stor tugga av mackan och tittade ut, blev blek och satte mackan i halsen. Det fanns likadana fotavtryck utanför köksfönstret som det hade funnits utanför hennes rum. Juicen skvalpade nästan över när hon darrande tog glaset och satte det på diskbänken. Snabbt sprang hon upp på sitt rum och klädde på sig, sen tog hon telefonen och sprang in i vardagsrummet. När hon tittade ut genom fönstret var hon beredd på att få se fotavtrycken och det gjorde hon också.
Hon funderade på om hon skulle ringa sina föräldrar och berätta vad som hade hänt, men hon insåg ganska snabbt att de inte skulle kunna hjälpa henne i alla fall. Istället bestämde hon sig för att hon skulle gå ut och följa fotspåren för att se vart de ledde och hon skulle också hålla utkik efter ledtrådar som kunde visa vem det var som hade gjort spåren och stått och tittat på henne när hon sov. Ännu en gång rös hon men denna gången var det av obehag, hon undrade hur länge den mystiske personen hade stått och glott på henne när hon sov.
I hallen skickade hon ett meddelande till sin kompis där hon berättade vad som hade hänt och att hon skulle ut och kolla upp spåren, och hon skrev också att om hon inte hade hört av sig innan kvällen så skulle kompisen höra av sig till Idas föräldrar. Sen tog hon på sig sina vinterskor, sin vinterjacka och ett par tjocka vantar. Hon tog ett par extra vantar och la i väskan om i fall att det första paret skulle börja läcka. Efter det tog hon nycklarna, gick ut och låste. Hon tog ett varv runt huset för att se var fotspåren fanns, men hon var noga med var hon satte fötterna så att hon inte förstörde något bevismaterial. Hon konstaterade nästan direkt att vem det än var som hade varit där hade gått runt hela huset och på vissa ställen så det ut som att personen hade trampat runt ganska länge som om den inte visste var den skulle eller vad den skulle göra. Ett av de ställena där det var ganska upptrampat var utanför hennes sovrum.
Det var ganska tydligt att den som hade varit där hade gått genom grinden då det var det enda stället där man nästan kunde se marken. Ida tog ett djupt andetag och gick ut på gatan. Som tur var var klockan inte så mycket och därför var det nästan ingen ute, och det underlättade att hon inte behövde vara orolig för att tappa bort spåren. Spåren passerade två kvarter och under hela den tiden hittade hon inte en enda ledtråd om vem som hade gjort det. Spåren gick över stora vägen och fortsatte in i skogen. Ida tog ett djupt andetag, tittade sig omkring och svalde. Sen suckade hon och fortsatte följa spåren, ju längre in i skogen hon kom desto mörkare blev det men som tur var så gjorde snön det lite ljusare.
Det kändes som om Ida gick runt i skogen i över en timme innan spåren försvann framför något som Ida tyckte liknade en stor sten. Hon drog med handen över “stenen” och då kände hon en ring av något slag. Sakta med darrande händer drog hon i ringen och höll på att trilla när det plötsligt öppnades en dörr. Hon backade ett par steg och började undra om det hade varit en så bra ide att följa spåren, men hon kunde ju inte ge upp nu. Med långsamma steg gick hon in genom dörren och fortsatte in i vad som liknade en gammal jordkällare. En stor smäll fick henne att hoppa rakt upp i luften för att sen krypa ihop. Det hade blivit kolsvart i källaren och hon vände sig om för att gå ut igen, men den stora smällen hade varit dörren som slog igen. Ida började darra, hon visste inte vad hon skulle göra och hon kände att hon snart skulle få panik. Då tändes plötsligt ljuset och Ida såg en skugga längst in i källaren. Hon la handen över sin mun för att hon inte skulle skrika och samtidigt började hon långsamt backa mot dörren. Under tiden hon backade mot dörren såg hon hur skuggan vände sig om, och hon tvingade sig själv att hålla sig lugn och inte skrika. Det lyckades hon inte särskilt bra med när hon backade rakt in i en annan människa, Ida skrek rakt ut och kastade sig framåt. Precis innan hon slog i marken så hörde hon hur någon började skratta och det var ett skratt som hon kände igen.
Hon låg kvar på marken ett par sekunder innan hon vågade röra på sig, och när hon tittade upp såg hon två ansikten som stirrade på henne. Direkt insåg hon varför hon hade känt igen skrattet, det var hennes två bästa kompisar som var där. Ida satte sig upp och blängde på dem, och de vek sig av skratt. När de väl hade lugnat sig så frågade hon om det var de som hade gjort spåren utanför hennes hus också, det visade sig att det var Saga som hade gått fram till Idas fönster för att skrämma henne men när hon inte hade vaknat så hade hon gått runt huset och gjort märken på fönstret.
Ida fick de att lova att de aldrig mer skulle göra om det, och de insåg nog också att de hade gått lite för långt. Efter denna dagen såg Ida alltid till att hon hörde av sig till sina föräldrar och frågade om råd innan hon gjorde något förhastat.
