Kapitel 1dörren

-Åh nej, stönade jag då jag hade insett att jag hade försovit mig IGEN.

Jag hade redan försovit mig tre gånger denna veckan. Nu hade jag bara 20 minuter på mig innan skolan började. Jag gjorde mig snabbt i ordning och när jag tittade på klockan så visade den 08.02. 13 minuter tills vi började. Jag kanske skulle hinna. Jag sprang ut till cykeln och hoppade upp i farten. När jag var ungefär halvvägs så kom jag på att vi skulle ha NO med Lisa första lektionen. -Hon kommer att bli vansinnig över att jag är sen. Jag har hört rykten om att hon låser in elever i ett skåp i lärarrummet om man har varit bråkig eller kommit för sent, sa jag högt för mig själv.

När jag hade satt cykeln och skyndade mig till klassrummet så tittade jag på klockan. Den visade 08.16. En minut sen, jag kanske skulle hinna komma in innan Lisa hade hunnit ropa upp mitt namn.

När jag kom fram så hörde jag att Lisa var i gång med att ropa upp våra namn. Jag gick in och satte mig precis innan hon sa mitt namn.

-Alice, sa Lisa

-Ja, svarade jag.

-Jag vill prata med dig sen, sa Lisa argt innan hon fortsatte att ropa upp de andra.

Åh nej, detta kan inte sluta bra, tänkte jag medan hon tittade argt på mig. Jag skulle kunna lådsas som om jag inte mådde bra, för då skulle jag få gå till skolsköterskan, men om skolsköterskan skulle säga att jag var frisk så skulle jag få ännu mer problem med Lisa efteråt eftersom hon skulle anklaga mig för att ljuga. Det var lika bra att inte göra någonting annat än att vänta på att hon skulle kalla fram mig och skälla ut mig.

• Alice, kom hit! ropade Lisa när vi hade börjat jobba.

När jag var på väg dit så kändes det som om jag var på väg till min egen avrättning. Som jag misstänkte så var Lisa rasande över att jag var sen så även om det var två minuter. På Lisa lät det mer som om jag hade skolkat från skolan en hel dag i stället för att ha kommit två minuter för sent. Medan Lisa satt och skrek på mig så stod jag och undrade vad hon skulle göra med mig. När det ringde ut så skällde Lisa på mig en sista gång och sa att om jag skulle komma försent en enda gång till så skulle det bli konsekvenser.

Alla gick ut på rast och jag mötte min bästis Kajsa utanför.

• Uch Lisa är ju läskig, sa jag till Kajsa när vi träffades. Du skulle ha sett hur hon tittade på mig.
• Jag håller med om att hon är skum, svarade Kajsa, men man ska ju inte komma försent till lektionerna.
• Titta på Lisa, sa jag och pekade.
• Vad håller hon på med, undrade Kajsa.

Lisa gick mot matsalen och hon tittade sig tillbaka som om hon var rädd att någon skulle följa efter henne och se vad hon höll på med.

• Vi följer efter henne, sa jag till Kajsa. Jag vill se vad hon håller på med.
• Okej, svarade Kajsa osäkert, men jag vill inte göra någonting som man inte får göra.

Kajsa var alltid så nogrann, hon skulle aldrig bryta mot någon regel, hon kom aldrig försent, hon gjorde alla läxorna och hon svarade alltid rätt på alla frågorna som alla lärarna ställde. Vi smög efter Lisa och såg att hon gick mot en av dörrarna på baksidan av matsalen. Men när vi kom fram så hade hon försvunnit.

Jag gick fram och kände på dörrarna. Den ena visste jag att det var en nödutgång från matsalen, men den andra visste jag inte vart den ledde.

• Jag undrar var den leder, sa jag till Kajsa som stod brevid mig och spanade oroligt åt alla håll så att ingen skulle upptäcka vad de gjorde där.
• Kan vi inte gå härifrån nu, sa Kajsa redan halvvägs ner för spiraltrappan av stål.
• Okej, svarade jag, men jag vill hit och titta igen efter skolan. Jag vill veta mer om den här dörren.
• Nu får vi snabba oss, sa Kajsa när det ringde in.

Vi sprang det fortaste vi kunde och vi hann precis i tid.  

Kapitel 2 Brevet

Efter att skolan var slut så drog jag med mig Kajsa och vi smög bort till spiraltrappan. Vi fick gå väldigt försiktigt dels eftersom det hade regnat så att trappan var hal och dels för att ingen annan skulle få reda på vad vi gjorde. När vi väl var uppe så kände jag på dörren igen, den var lika låst som de hade varit tidigare.

• Nu vill jag gå hem Alice, suckade Kajsa, medan jag stod och ryckte i dörren. Det börjar snart att regna igen och jag vill gärna ha hunnit hem innan dess.
• Okej då, svarade jag, men vi kan väl gå hit igen i morgon?
• Vi får se, sa Kajsa. Kom nu!

Jag cyklade det fortaste jag kunde, men idag var det inte för att jag hade försovit mig, jag var faktiskt en halvtimme tidig, men jag och Kajsa hade bestämt att vi skulle mötas vid dörren om fem minuter. Jag hoppades att jag kunde få veta något mer om dörren, vaktmästaren kanske visste något. Jag mötte Kajsa på skolgården och sen gick vi tillsammans till dörren. Vi gick upp för spiraltrappan som nu var iskall efter natten och då såg jag något som satt under dörren. Ett litet papper som fladdrade i vinden.

• Undrar vad det är? sa jag till Kajsa och pekade på pappret.
• Jag vet inte, sa Kajsa.
• Jag tar det så kan vi kolla på det, tyckte jag, men då protesterade Kajsa.
• Tänk om det händer något, nästan viskade Kajsa.
• Nejdå!, sa jag och tog pappersbiten.

Det var ett kuvert, just när jag skulle öppna kuvertet så ringde det in. Vi tog våra väskor och sprang mot vårt klassrum, jag ville inte komma försent till lektionen idag också.

Vi kom fram sekunden innan Lisa. Lektionen gick som i snigelfart och när vi väl fick gå ut på rast så hade jag blivit ordentligt uttråkad.

• Jag trodde aldrig att lektionen skulle ta slut, suckade jag.
• Jag tyckte att det var ganska intressant, svarade Kajsa.
• Vill du följa med mig hem efter skolan?, frågade jag Kajsa, vi kan kolla vad som är i kuvertet då.
• Okej då, sa Kajsa motvilligt, men om det händer något så är det ditt fel.

Hela skoldagen gick långsamt, och när vi skulle cykla hem så hade jag så mycket energi att jag cyklade hem på rekordtid och var inte ens trött när vi kom fram. Kajsa däremot var både svettig och andfådd.

Vi sprang in på mitt rum och just som jag skulle öppna kuvertet så kom min lillasyster, Sofia, in på mitt rum.

• Får jag vara med er?, frågade Sofia.
• Nej, sa jag, vi har saker att göra.
• Okej, men får jag vara med senare då?, tjatade Sofia.
• Kanske, gå ut nu!, sa jag.

Hon gick efter mycket tjat, och så kunde vi äntligen öppna kuvertet. I kuvertet låg det ett brev.

• Det är ett brev, sa Kajsa.
• Vad står det?, frågade jag.
• Du får läsa, sa Kajsa och räckte mig brevet.

I brevet så stod det:

Snälla hjälp oss! Vi klarar inte att stå emot så mycket längre och om vi låter henne vinna så kommer hon att förgöra oss. Hon har den enda nyckeln in hit. Om hon vinner så kommer vi att gå under. Snälla HJÄLP!!!!

• Åh nej! utbrast Kajsa när jag hade läst klart brevet.
• Någon eller något är illa ute, nästan viskade jag till Kajsa, trots att vi var själva i rummet. Vi måste hjälpa dem, men vem kan det vara som har den enda nyckeln in?
• Jag vet inte, sa Kajsa uppriktigt, men hur ska vi ta reda på det?
• Ingen aning, men det får vi nog ta reda på i morgon, du behöver nog sticka hem nu.
• Okej, vi ses i morgon.

Vi måste göra något, men vad? Och vem kan det vara som har nyckeln och som försöker ta över? Det var så många frågor och jag hade inte svar på en enda av de just nu. Om inte…..  Så måste det vara.

• Hej Kajsa, det är jag, förlåt att jag ringer så sent, men jag tror att jag kan ha kommit på vem det är som har nyckeln.
• Vem? Berätta!
• Kommer du ihåg första gången vi såg dörren, det var den dagen när vi följde efter Lisa. Men när vi kom fram så var hon borta som om hon bara hade gått upp i rök. Eller gått in genom en dörr som ingen annan vet om var den leder.
• Alice, bara för att du och Lisa inte kommer överens så betyder det inte att Lisa skulle försöka skada någon.
• Men tänk efter, är det inte lite skumt att man ser en person hela tiden och när man kommer runt hörnet så är personen plötsligt borta.
• Det ligger något i det du säger, men hur ska vi försöka ta reda på det utan att hon misstänker något?
• Jag vet inte, men vi får försöka komma på något i morgon. Hejdå!
• Okej. Hejdå!

Vad kunde vi göra för att ta reda på vad det är som gömmer sig bakom dörren, vem som hade den enda nyckeln och hur skulle vi kunna ta nyckeln från den som hade den?  

Kapitel 3 Nyckeln

• God morgon! ropade jag till Kajsa när hon kom cyklande.
• God morgon, svarade hon- Har du kommit på hur vi ska ta reda på om Lisa har nyckeln?
• Ja, jag tror att det kan funka.
• Berätta!
• Vi går fram till henne och frågar snällt om hon vet någonting om dörren, om hon döljer något så kommer hon antagligen att reagera när vi frågar. Men om det är hon så vet jag inte hur vi ska ta nyckeln.
• Det är värt ett försök, men nu får vi snabba oss så att vi inte kommer försent för då får då får du Lisa på dig igen!

Vi fick springa och kom till och med fram innan Lisa. När vi satt och jobbade så tittade jag på Kajsa, och hon tittade på mig. Jag nickade och vi reste oss och gick nervöst fram till Lisa. Hon var som vanligt på dåligt humör och när hon tittade upp och jag såg hennes hårda blick så tvärstannade jag och Kajsa gick rakt in i mig. Lisas blick var stenhård och varje gång den riktades åt mitt håll så blev jag rädd. Till sist så tog jag mod till mig och började att gå framåt igen. Kajsa greppade efter min hand och jag tog den. Tillsammans gick vi fram till Lisa, när vi var ända framme så tittade hon upp och stirrade på oss med sin stenblick. Till slut så tog jag mod till mig att fråga.

• Vi har en fråga, stammade jag medan jag kramade Kajsas hand hårt.
• Vad! utbrast Lisa upprört.
• Vet du vad som finns bakom dörren bakom matsalen? frågade Kajsa tyst.

Jag såg hur hon stelnade till när Kajsa nämnde dörren.

-Det är hon, tänkte jag direkt när jag såg hennes ansiktsuttryck.

• Det har ni inte med att göra! vrålade Lisa så högt att de andra i klassen tittade upp.

Vi ville bajsa att fråga Lisa någonting av rädsla för hennes dåliga humör.

När det ringde ut så var jag ivrig att berätta den fantastiska plan som jag hade kommit på för att ta nycklarna från Lisa.

• Jag har en idé! utbrast jag när Kajsa kom fram till mig.
• För vad? frågade Kajsa chockat.
• För hur vi ska få tag i Lisas nycklar så klart!
• Hur? frågade Kajsa uppspelt.
• En av oss lurar ut Lisa från hennes kontor, och under tiden hon är borta så smyger den andra in och tar hennes nycklar och sen springer vi bort till dörren innan hon hinner märka vart vi är på väg.
• Jag förstår, men hur ska vi lura iväg henne och hur ska vi vara säkra på att hon inte tar nycklarna med sig när hon går?
• Det får vi fundera på då om det skulle bli några problem. Den stora frågan nu är vem av oss som ska lura ut Lisa och vem det är som ska ta nyckeln.
• Jag antar att det får bli jag som får lura bort Lisa, suckade Kajsa.
• Exakt! Då gör vi det under nästa rast!

Nästa lektion var lite roligare, vi hade matte och vi fick jobba två och två. Efter det så hade vi rast igen och det var då det var tänkt att vi skulle ta nyckeln och öppna dörren. Jag var nervös och med tanke på hur Kajsa såg ut så var hon också det. Vi gick bort till Lisas kontor och på vägen dit så planerade vi hur vi skulle lura bort Lisa på ett trovärdigt sätt. Vi kom fram till att Kajsa skulle säga till att det är slagsmål mellan några killar ute på fotbollsplanen och under tiden hon springer ut för att reda ut det så kan smyga in på hennes kontor och ta nycklarna. Jag knackade på när vi kom fram och sprang och gömde mig så att inte Lisa skulle fatta att vi lurade henne.

• Vad är det!? gormade Lisa.
• Det är slagsmål ute på fotbollsplanen! sa Kajsa blygt.
• Åh! Jag kommer!

Medan Lisa gick bort till fotbollsplanen så smög jag in och hoppades att hon inte hade tagit med sig nycklarna när hon gick. Jag kollade på hennes skrivbord, jag kollade i hennes nyckelskåp men jag kunde inte hitta dem. Sen kom jag på att hon brukade lägga sina nycklar i en av skrivbordslådorna. Jag hoppades på tur medan jag gick igenom alla hennes lådor. Och där låg hennes nycklar, gömda under en näsduk. Jag tog dem och sprang ut och i busken som jag och Kajsa hade bestämt som mötesplats så väntade jag på henne.

Jag väntade i cirka 10 minuter innan Kajsa kom.

• Varför tog det sådan tid? undrade jag lite irriterad.
• Jag behövde gå på toa, svarade Kajsa.
• Okej, men kom du. Jag fick tag på nycklarna.

Kajsa tittade på klockan och flämtade till.

• Vad är det?
• Vi börjar om fem minuter, vi kommer inte att hinna innan nästa lektion.
• Strunta i det, vi måste kolla vad som finns bakom dörren.
• Men…
• Inga men, kom nu!

Jag tog tag i Kajsas arm och drog med henne. Det var bara bra att det pågick lektioner under tiden för då skulle ingen komma på dem när de höll på vid dörren.

Vi gick försiktigt upp för spiraltrappan som nu var iskall. När vi kom upp så tog jag fram nycklarna och undrade vilken av dem som hörde till dörren. Jag valde en nyckel och provade den. Den var fel. Jag provade alla nycklarna som fanns och ingen av dem passade.

• Åh, det var ingen av dem , suckade jag.
• Men har du provat den? frågade Kajsa och pekade på en nyckel som låg på marken.
• Nej, det tror jag inte.

Jag tog upp nycklen och satte försiktigt in den i låset. Den gick in, jag vred på den. Det gnisslade och sen gled dörren upp och ett starkt ljus bländade oss. Jag blev dragen mot ljuset. Jag hörde Kajsa ropa på mig att stanna men jag kunde inte.

Kapitel 4 En annan värld

Jag drogs snabbare genom dörren som om det hade fattat att Kajsa försökte stoppa mig. Jag sa till henne att följa med mig och tog tag i hennes hand. Det var då jag hörde rösten: Endast den som nycklen har får genom dörren komma!

Det var då jag började förstå varför jag och inte Kajsa blev dragen mot dörren. Det var jag som hade låst upp dörren, det var jag som hade nyckeln. Om jag kunde få upp nyckeln ur fickan och kasta den till Kajsa precis innan jag åkte igenom dörren så skulle hon kunna komma efter. Jag lyckades efter en kamp mot trycket få ner handen i min ficka men när jag tog tag i nycklen så var den brännhet. Snabbt släppte jag nyckeln och tog upp handen ur fickan. Sen tittade jag framåt och upptäckte att jag snabbt närmade mig ljuset.

• Hjälp! skrek jag till Kajsa när jag såg att ljuset och dörren närmade sig.

Kajsa tog tag i min hand och gick med mig.

• Jag följer med dig, sa hon. Vi ska göra det här tillsammans.
• Tack! Jag tittade in i hennes ögon och hon såg lika rädd ut som jag kände mig.

Sedan tittade jag  framåt mot dörren igen och nu var jag framme vid dörren. Nu var jag inne i ljuset och jag kände hur Kajsa kramade min hand. Sedan började dörren att stänga sig och min hand gled ur Kajsas. Dörren var nu helt stängd och när jag tog ett steg framåt så gled mina fötter och jag trillade ner för ett stup.

Jag gled genom en trång mörk tunnel och jag förlorade tidsuppfattningen när jag åkte genom tunneln. Jag visste inte hur länge jag åkte men jag trodde att jag skulle fortsätta åka för evigt jag trodde inte att tunneln var så lång. Till slut landade jag med en duns i en hög med löv, precis som om någon hade visst om att jag skulle komma och visste var jag skulle landa också. Jag upptäckte att min telefon var kvar i min ficka och trots fallet så var den faktiskt hel. Jag tittade på klockan och det visade sig att det bara hade gått 10 minuter sedan vi hade kommit till dörren. Jag tänkte skicka ett meddelande till Kajsa och säga att jag var okej men när jag skulle skicka iväg meddelandet så hade jag ingen täckning.

Jag lade ner telefonen i min ficka och såg mig om. Jag stod mitt i en skog. Träden såg ut som de som fanns där hemma men jag fick en känsla av att att det inte var likadana ändå. Jag gick runt lite i skogen och letade efter någon som jag kunde fråga om var jag var och hur jag skulle ta mig ut och tillbaka till skolan. På håll hörde jag att någon pratade och jag gick mot hållet där rösterna kom ifrån men när jag kom fram så försvann de. Jag fortsatte att gå runt i skogen och efter några timmar så insåg jag att jag hade gått i en cirkel. Jag hade passerat samma träd minst fyra gånger. Kännetecknet för det trädet var att trädkronan var formad som ett hjärta och i stammen så var det inristat två namn och ett hjärta. Jag bestämde mig för att gå ifrån stigen som hade lett mig i en cirkel och gå in den tätare delen av skogen. Skogen blev tätare och tätare och det blev svårare och svårare att gå där inne men till slut så kom jag in i en glesare skog och där gick en stig också vilket gjorde det lättare att gå. Jag följde stigen och efter ett tag så kom jag till ett vattenfall som brusade så högt att jag nästan inte hörde vad jag själv tänkte. Jag passerade vattenfallet och fortsatte längst stigen och efter ett tag så hörde jag nya röster. Dessa var tydligare än de som jag hade hört tidigare. Det lät som om de som pratade fanns längre fram på stigen så jag ökade takten lite i hopp om att hinna fråga dem innan de försvann men jag gick och gick utan att se någon och det lät som om rösterna fanns lika långt framför mig hela tiden. Jag hade börjat tröttna på att vara själv och jag trodde att om jag skulle behöva vara själv mycket längre så skulle jag börja prata med mig själv.

Jag gick och gick och jag trodde att stigen aldrig skulle ta slut men så helt plötsligt så stod jag utanför ett stort palats. Ovanför den stora porten så stod det: Magiska skogens palats.

Jag skulle just knacka på porten när jag hörde en trumpet och när jag tittade upp så kom en konstig varelse flygandes. Den likande en blandning mellan en häst och en katt och den var rosa. Sedan började någon prata i en mikrofon eller någonting för det lät i hela skogen. Rösten sa: Ur vägen för Lisa den Stora!

• Lisa! sa jag halvhögt för mig själv. Hur har hon kommit in? Jag har ju nycklen.

Det jag inte visste då var att Lisa hade gjort kopior av nycklen av den händelsen att hon skulle tappa bort orginalnycklen och det var den som jag hade. Jag tittade mig omkring och sprang och gömde mig bakom en buske. Strax efter att jag hade kommit in bakom busken så knarrade det i den stora porten och den gled upp. Ut ur palatset kom en dvärg med ett uttryck i ansiktet som sa att han inte ville ha Lisa där.

• Vad gör du här? frågade dvärgen ilsket.
• Jag vill komma in i palatset, så klart, svarade Lisa med den tonen som hon brukade ha när man frågade henne om hjälp med en uppgift.
• Du vet vad svaret kommer att bli så du behöver inte ens fråga, sa dvärgen spydigt.
• Jag kommer inte att ge mig förrens det är mitt så det är lika bra att ni ger upp, svarade Lisa upprört.

Sedan vände hon sig om och gick iväg, väldigt nära mitt gömställe och jag var rädd att hon skulle ha sett mig när jag sprang in bakom busken. Det började bli mörkt och jag bestämde mig för att stanna bakom busken under natten och fortsätta leta efter en utgång nästa dag.

Kapitel 5 En annorlunda vän

Jag vaknade av att jag hade känslan av att någon stod och tittade på mig.Min blick sökte runt omkring men kunde inte se något eller någon. Sedan fastnade min blick på busken som jag hade tagit skydd under, den var full med hallon. Jag tog ett hallon och stoppade in i munnen. Min mage kurrade, jag hade inte ätit något sen frukosten dagen innan.

• Mm, mumlade jag med munnen full av hallon.

Bären var söta och saftiga och de mättade väldigt bra.

När jag hade ätit mig mätt så satte jag mig ner bakom busken igen för att tänka igenom vad jag skulle göra och samtidigt så försökte jag komma på hur jag skulle kunna ta mig ut. Återigen fick jag känslan av att någon iakttog mig och jag sökte med blicken överallt. Jag såg inget denna gången heller men just när jag skulle sluta leta så såg jag något röra sig lite längre in i skogen. Jag blev både rädd och glad. Tänk om det som fanns i skogen var farligt men å andra sidan så var jag kanske inte ensam längre.

Jag låtsades att jag inte hade upptäckt det och efter ett tag så kände jag att vad det än var så höll det koll på varenda rörelse jag tog. Jag fortsatte att ignorera det och sedan hörde jag steg. Stegen kom närmre och närmre och till sist så var jag tvungen att titta genom busken. Det enda problemet med det var att den mystiska varelsen hade tänkt samma sak. Jag tittade rakt in i ögonen på en flicka i min egen ålder men just då tänkte jag inte på det utan öppnade munnen och skulle just skrika när flickan väste:

• Var tyst!

Jag stängde munnen men var fortfarande lika rädd.

• Hej, sa flickan när hon såg att jag hade lugnat mig.
• Hej, stammade jag när jag hade återfått talförmågan.

Jag var lite chockad över att träffa någon annan nu när jag hade varit ensam så länge, men samtidigt så var det en lättnad att inte behöva vara själv längre.

• Vad heter du? frågade flickan nyfiket.
• Alice, svarade jag, lite osäker på om jag skulle säga min namn. Vad heter du då?
• Amanda
• Var det du som skrev brevet som satt under dörren?
• Ja, det var jag. Har du kommit för att hjälpa oss?
• Oss?

Jag var förvånad, jag trodde att det bara var hon eftersom hon hade bett mig om hjälp.

• Ja, jag och min familj behöver hjälp med att besegra Lisa. Hon vill ta över vårt palats och om hon lyckas med det så kommer hon att göra hela vår värld ond.
• Ert palats? Är det du och din familj som bor i palatset.